En dag i svart

Idag är den dagen, som har legat som en hinna över mig, jag vet ju självklart, den här dagen kommer ju förr eller senare, men hjälper det att jag vet??

Nej, saknaden är ju för stor för att glömma.

Nu har det gått lite mer än en månad, sedan pappa tog sitt sista andetag, men det finns där i huvudet, han har ju inte ringt idag, vad ska han ha för mat idag, har han den där kanalen, så han kan se Man United, allt det här, finns i mig, och det kommer kanske att finnas där, resten av mitt liv.

Den här bilden är den sista, på pappa och Staffan!!!

Om en bild, kan säga tusen ord, så är det just den här bilden, pappa betydde så mycket för Staffan, tack vare fotboll och tennis, men dom klickade på något underligt sätt.

Tyvärr tror ju Malin, att hon inte betydde så mycket, när det gäller pappa, men så fel hon kan ha, han var stolt för det val hon gjorde i livet, att hon arbeta inom sjukvården.

Men tyvärr, så fick han träffa barnbarnen alldeles för lite, men det är ju så livet se ut.

Far och son, hade inte alltid bra tillsammans, kunde vara riktigt frostig, när mitt temperament sabbade kontakten många gånger, men vi hittade tillbaka, till varandra varje gång.

En detalj som gjorde livet mer rikt och för han viktigt, var att vara med grabbarna i Rävåsen, det var fint att se pappa med Jack och grabbarna, prata och skratta.

Det är så stort att minnas, vad grabbarna betydde för honom.

Men det går inte att komma runt, det helvete han hade sina sista sju – tio år, det gör fruktansvärt ont i hjärtat.

När han till slut får hjälp i hemmet, så funkar det fan inte, bråk, bråk, hårda ord, det så samhället ser ut.

När frun får ett boende på löten, som var hur bra som helst, fantastisk personal, så var det över på någon månad, begravdes i December.

Pappa hade det bra, först på tre klövern, sedan sista månaden på Ängen Skrantahemmet, med en otrolig personal, där Silva och Monica gjorde precis allt, jag kunde begära.

Men varför ska skrivbords folket, hålla på med skitsnacket, det är bättre för dom gamla, att vistas i sitt hem.

Är man frisk och kry, så ställer jag upp på den saken, men är man 95 år, hur många klarar sig själv, i den åldern??

Nu ska jag svida om, det är dax att samla ihop mig, det är pappas sista timmar ovanför jorden!!!

Tack!